Jag har en lång resa på min ridhistoria. En del saker kommer man ihåg som om det vore igår. En del saker har man glömt. Jag har ett färsktminne av att jag var skit rädd att gallopera själv. Jag var rädd att jag skulle trilla av och att jag skulle skadda mig. Nu är gallopen den bästa som finns. Tänk vad fort allt kan ändras. Mina föreldrar trodde jag skulle sluta rida vi 7 års ålder. Men ikke. Jag kämpa på i mina gröna militärbyxor, gröna gummistävlar och min plasthjälm. haha ja ni läste rätt. Jag skämdes lite över min utrustning, nästan alla andra hade sammetshjälm medans jag hade en i plast. Andra hade riktiga stövlar och jag mina gröna gummitstövlar. Men efter ett par veckor att ha ridigt så 1 gång i veckan så bestämmde vi oss att köpa den dära sametshjälmen och riktiga stövlar och riktiga ridbyxor. Detta skrattar jag om varje gång jag väcker upp minnena. Som tillexempel när jag satt där i min fula utrustning och vägrade att gallopera. Jag valde att skumpa omkring istället. Men en dag fick jag rida den snälla lilla b ponnyn oliver då var han nog 20 år, han visste vart han skulle fatta gallop när jag skulle ta varvet runt i trav så tog den gamleoliver en galop vid C och avslutade vid A. Ja såhär kom jag in i början av min ridhistoria. En rolig början var det iallafall. När man ser andra små i den åldern som jag var och rider på lilla oliver på ridskolan nu är han över 26 och dem får ta första steget in i gallopen, man känner igen sig. Visst är det kul att få se andra små utvecklas på samma sätt som en själv.

 

Åren gick och efter en del avramlingar var man inte rädd på hästryggen tvärt om man blev lite tuffare. Men en annan sak jag var rädd för var att hoppa, ja jag tyckte ju att 30 cm var högt.. Men som sagt tur allt förändras med tiden. Första gången jag hoppade var när jag hade lilla Butterfly hos mig som jag berättade om igår. Hon tog över mig på 30 cm. Det var inga hinderstöd utan ett par konor. Ja som sagt tiden förändras, efter den sommaren började jag på hoppkurs/grupp. Jag lärde mig en hel del. Även här avramlingar. Jag kommer ihåg en av mina 100 avramlingar så himla väll, det var när jag red en liten A ponny vi skulle hoppa 80 cm. När vi kom mot hindret så kände jag hur han bara drog inget kunde stoppa han just vid det tillfället. Han hoppade smidigt över, men på andra sidan bockade han som en rodeohäst. Jag försökte klamra mig fast men efter en hel del bockningar gleed jag av. Jag skratta otrolugt mycket då. Jag kommer även ihåg att jag hoppade en litet fux sto. Hon var inte lik alla andra ponnysarna hon hade ett visst flytt i hoppningen. Bad du henne hoppa så hoppade hon. Kommer ihåg att jag hoppade en bana på runt 80 cm då. Jag var så överlycklig och tillochmed ridläraren frågade om vi skulle höja något. Jag var en av dem som ville det. Hon bara flög. Idag när man kollar på videon kan jag ju inte säga att jag såg så graciös ut när jag hoppade, mellan varje hinder stog jag i lättsits. Nu skrattar jag bara åt mig själv. 

 

i gruppen jag red i var vi en hel del tjejer, runt 7 andra. Otroligt snälla och vänliga. Vi alla var ett gäng. Vi kunde skratta med varandra, vi hade verkligen så kul. Dem som rider på ridskola har nog otroligt kul ihopa. det är inte samma hevdelsebehov som i "egnahästvärlden" utan här kan man vara glad och ha gemmenskap, berömma andra. Man lär sig en hel del på en ridskola. Jo visst okej det finns också svartsjuka på ridskola, men inte på samma sätt. Alla har samma möjlighet och får gå samma väg. Man lär sig mycket av grunder på en ridskola. En väldigt bra början på en ridhistoria. 

 

Många ungdomar har inte ridigt på ridskola utan fått ponny direkt. Jag kan säga att jag är glad och stolt över att gått på den ridskolan som jag gjorde. Nu är tiden förbi där sedan år 2008. På ett viss var det skönt att lämna för att fukusera på andra håll, men ibland kan man verkligen tänka på hur kul man hade där. En del av dem jag red med har slutat där nu och också gått vidare med egen ponny eller häst. 

 

det jag tycker är väldigt kul är att minst tre ponnysar som jag red väldigt mycket då jag gick på ridskolan. Lilla Birk som var den pigga och busiga borkfärgade chmörkillen. Han hade inprincip alla blickar tills sig på riskolan. Nu vet jag inte hur gammal han är men han är uppe i ålder iallafall. Sedan har vi ju den lilla killen Calle som jag trillade av då jag hoppade,den svarta bockningskungen, en liten skit (en centimeter ifrån att bli A ponny.) han var nog den busigaste där, han var även min skötponny en tid där. Sedan har vi ju också Ronja även kallad Russin. Hon var den pigga, ganska starka ponnyn, ett sött litet russ som krävde sin ryttare hon var den som tog sin ryttare med fart.

 

Jag har ridigt en hel del ponnysar där. En del tyckte jag mer om än andra. Men man lärde sig otroligt mycket. Varje häst var en utmaning. Man fick lära sig rida flera olika ponnysar hela tiden. 

 

Genom åren jag har gått där har många blivit avlivade, gått bort, eller blivit sålda. Det var aldrig en bra stämning då. För alla hade fått vara delaktiga i den ponnyn elelr hästens utveckling, och fått ta del av all ridningen. Dem ponnysar som blivit sålda eller avlivade finns bland oss alla elever som gått på den ridskolan. Jag kommer ju aldrig glömma den första ponnyn jag red Sabina hette hon, samma namn som min namnsdag. Komme aldrig glömma trogna Oliver som just nu är hos en annan tjej som köpt han och han får leva sina sista underbara år där. Såg han för senast 1 år sedan, de var samma gamla ponny, alla vet vem han är ALLA. Kommer aldrig heller glömma Butterfly, min ögonsten. Och lilla Hulda som var en stor shettis som jag red och skötte om. Och så klart inte någon av alla dem andra. 

 

Jag kan sitta och skriva om alla hästarna där men det kommer bli 2 timmars skriveri. Men alla har dem en plats i hjärtat. Alla hade en personlighet om vi alla minns. Man glömmer inte sånt. 

 

Rest in Peace alla ni som fått vandra uppåt. 

Butterfly

Denise

Sepal

Mandarin

Catalina

 

Alla har vi bra som dåliga minnen med er. 

 

Meastro vart du än är ska du veta att vi här hemma saknar dig. Vi hade kanske haft en möjlighet att äga dig, men vi hade Salsa så vi fick ärbjudandet. 

 

 

Detta var en början på min ridhistoria. Fortsättning följer..